05.09.2011 Hur utveckla friidrotten i vårt land?

Som alltid efter ett dåligt VM, då det råder "kris" inom friidrotten, funderar alla på hur man borde gå till väga för att få förbättringar till stånd. Det finns många smartare människor än jag som kan ta ställning till hur en effektiv organisation borde se ut, men här några synpunkter på vad som borde göras för att förbättra den enskilda idrottarens möjligheter att nå toppen. Det blev ett ganska långt inlägg, men hoppas att någon orkar läsa ända till slut :)

Själv nådde jag nästan ända fram till världstoppen, som bäst 7:de i VM och samma år rankad bland 15 bästa kulstötare i världen, så anser mig ha en hel del erfarenhet.

1. Hitta de rätta typerna


Som knatte på en liten ort (Dragsfjärd) fanns det inte så värst många möjligheter att välja mellan. Lite halft av misstag kom jag med i den lokala föreningens verksamhet, som då hade en vad det känns efteråt, en ivrig dragare som drog träningar på sommararna. Minns inte mera hur många gånger, men tippar på en till två gånger i veckan. Det var roligt att gå på dessa träningar, och vi hade roligt på träningarna. Tränaren i fråga hade, om jag inte minns fel, hoppat längd själv i sin ungdom, så det stod oftast på programmet, även om vi gjorde en hel del annat också. Själva kulstötningen fick jag hemmifrån, i o m att min far hade stött kula i sin ungdom och kunde grunderna i tekniken, och det fanns kulor hemma som jag kunde träna med (på hemgården).

Poängen här är att det är väldigt viktigt att det i föreningarna runt om i landet finns tränare/dragare som kan inspirera barn/ungdom. Utan dessa får vi aldrig fram några idrottare. Tyvärr är detta sådant som precis som på 80-talet då jag började, än idag görs på talko, många gånger av någon förälder som hämtat sitt barn till föreninges träningar och blivit  "värvad" till "tränarstaben". Inget fel i det, men om varje förening hade möjliget att, beroende på ortens och föreningens storlek, finansiera X antal heltidstränare som hade utbildning och bra grundläggande kunskap i alla grenars teknik, skulle resultatet bli ett helt annat.

Hur man finansierar detta är som sagt någon klokare människas bit att fundera på, men t ex inom vår egen förening funderar vi ofta på varför vi tar helt löjliga verksamhetsavgifter för friidrott, medan t ex ishockeyn och fotbollen tar mycket mera, och ändå har de kanske t o m mera utövare än vi? Vi borde profilera oss bätttre, motivera högre avgifter med vad man får för pengarna etc. I vår förening har man ändå möjlighet till ledd träning flera gånger per vecka.

2. Stöda den enskilda idrottaren till studier kombinerat med idrott

Det andra problemet dyker upp när man efter högstadiet skall välja var man skall studera. Själv hade jag nog ingen tanke på hurdana träningsmöjligheter det fanns på den studieort dit jag valde att åka för att studera, men å andra sidan så kunde det inte bli sämre, i o m att jag kom från en ort där det inte fanns någon inomhusbana för friidrott, och inte ens en ordentlig sportplan. Skulle jag ha valt idrottsgymnasie, hade jag varit tvungen att flytta över 400km bort hemifrån, nu klarade jag mig med 80. I den här åldern funderade vi hemma också på att få tag på en "riktig" tränare, då våra egna kunskaper räckte till tekniken, men vi hade ingen aning om hur man skulle träna på riktigt. Av en slump, tackvare aktiva idrottsmänniskor på distriktsnivå, kom jag dock med i distriktets träningsgrupp och via detta hittade en tränare som sedan blev min tränare för hela min karriär.

I det optimala "systemet" borde de anställda tränarna som finns i föreningarna sitta på den info det behövs för att vägleda idrottaren vidare i sina studier. Dagens idrottsakademier, utan att jag exakt vet hur de fungerar idag, borde utvecklas ännu mer, så att det finns mera specialtränare anställda där. Tänk om någo skulle ha kunnat säga att  "åk till Vasa, eller Helsingfors, där får du studera det här och det här och där finns en sån och sån kultränare som ansvarar för träningarna under skoltid".

Studierna borde byggas upp så att det går att kombinera träning med studier. Lite lösare studietakt så att man hinner träna två gånger per dag under skoltiden, och inte däremellan har för mycket studier som är bort från återhämtningen från träningarna. Detta fungerar säkert bättre redan nu i de idrottsakademier som existerar, det har jag ingen erfarenhet av. Själv studerade jag i en "normal" skola, och tränade på skoltid genom att lämna bort föreläsningar som jag tyckte jag kunde lämna bort. I praktiken de som inte hade obligatorisk närvaro. Resultatet av det blev garanterat inte en optimalt genomförd utbildning, även om jag fick min examen. Med ett genomtänkt system skulle både idrotten och studierna kunnat skötas mycket bättre.

Det andra dilemmat under denhär tiden var pengar, dvs hur finansiera det vanliga livet. Studiekompisar löste detta med att arbeta på sommaren, på kvällar och veckoslut. Det var dock ingen vettig lösning för mej, även om jag också var tvungen att jobba ett par somrar.

I USA idrottar man t ex med stipendier, har ingen aning om hur de fungerar i praktiken, men redan en sådan sak att om man hade haft möjlighet att via skolan få gratis mat två gånger per dag, hade det underlättat en hel del. Stöd för hyran till den lägenhet/studiebostad man bor i kunde vara ett annat sätt att få stöd. Om man hade varit utan mat- och hyreskostnader, hade de stipendier jag fick från föreningen räckt mycket bättre till det de var meningen till, dvs kostnader för idrotten i form av utrustning, resor, etc etc. Vem som skall stå för dessa kostnader vet jag inte, men så grymt stora pengar kan det inte vara frågan om, så en kombination studieanstalt/kommun/undervisningsministeriet/förbundet/dylika instanser skulle säkert klara av detta.

3. Tiden efter studierna

När man studerat klart enligt detta system ( t ex 4 år i gymnasiet / motsvarande + 5 år fortsatta utbildningar) borde man vara 25 år gammal, dvs i den åldern då man är väldigt nära, eller redan har nått den internationella toppen. Det är senast HÄR grenförbunden skall stiga in i bilden. För nu borde man välja om man söker sig till arbetslivet för att förtjäna pengar, eller satsar på idrotten och eventellt tjänar pengar på den i framtiden. Det är även nu som man börjar ha större utgifter i det civila livet. Som 25-åring vill man kanske inte längre bo i en trång studiecell, man har antagligen träffat en pojk-, flickvän och kanske flyttar ihop = större hyreskostnader, dyrare försäkringar, dyrare matkostnader, ni vet vad jag pratar om.

Jag räknade själv med att jag behövde en budget på 24 000 € för att klara mej ett år. Det betyder 2000 € i handen varje månad, vilket i dagens förhållanden inte innebär något lyxliv. För "mannen på gatan" kan det vara en helt ok lön, men för denna peng skulle jag då finansiera 3 - 5 veckor utomlandsläger, 5 - 6 veckor träningsläger i hemlandet, utrustning, minimi 30 000km med bil varje år + de vanliga kostnaderna för att leva. Jag lyckades ETT ÅR få denna budget klar redan på hösten, så att jag visste med säkerhet att jag hade pengar i ett år framåt. Det var efter min 7:de plats i VM. Alla andra år satt jag på hösten och räknade pengar, skickade sponsoransökningar, begärde och krävde av förbundet etc etc för att få ihop pengar till, i bästa fall fram till augusti nästa år. I samma budget budgeterade jag sedan in en viss inkomst för tävlingar under nästa sommar som skulle täcka följande års september - december. Gissa vad som skulle ha hänt om jag skadade mej på våren och dessa tävlinginkomster hade uteblivit...

Friidrottsförbundets stödsystem idag baserar sig på att man får stöd efter framgång. Det betyder att du själv på något sätt, med egna medel, skall bli så bra att du når världstoppen, och sedan får du en belöning av förbundet. Det belöningen är då oftast nästan onödig, eftersom du med de framgångar du har, får ihop sponsorer, prispengar, undervisningsministeriets idrottarlön, etc så att du skulle klara dig med dessa hur bra som helst. Istället borde friidrottsförbundet satsa dessa pengar på sådana idrottare som är lovande, håller på att nå den absoluta toppen, men inte ännu gjort det. Efter att man slutat studera borde man inte behöva fundera en sekund på vad man skall göra, förbundet borde helt enkelt stiga fram och ge det stöd som behövs för att ekonomin skulle gå ihop, och man kan göra ett självklart val att satsa på idrotten. Sen när man nått världstoppen och får inkomster annanstans ifrån, kan man säkert via avtal med förbundet agera "skyltdocka" för förbundet vid lämpliga tillfällen för att hämnta inkomster till förbundet så de kan stöda nya lovande idrottare.

Viktigt skulle också vara att förbundet och även undervisningsministeriet skulle vara lite mera långsiktiga i sitt tankesätt, så att man t ex på grund av skada inte genast faller ur rullorna. Det finns många tragiska exempel på detta t o m inom den finländska kulstötningen, där skador gjort att idrottare hamnat sluta för att de inte haft ekonomiska möjligheter att fortsätta, inte för att skadan i sig varit för svår. Om vi t ex hade 100 miljoner invånare i vårt land, förstår jag att man har råd att dra bort stödet från en idrottare som varit ett år skadad, för det finns säkert 10000 andra som kan stiga fram istället. Men i vårt land, där vi med nöd och näppe får fram en bra idrottare per gren per 10 år, så verkar det ganska underligt att man drar tillbaka största delen av stöden efter en skadesäsong. En idrottare som är 23-25 år, är ingalunda en förgånget hopp bara för att han/hon pga skada inte gjort ett resultat på ett år. Vi borde lära oss ta vara på de idrottare vi har bättre!


4. Tränarens roll

Nu har jag bara pratat om idrottaren. Idrottaren behöver också en tränare för att kunna bli bra. I det "drömsystem" jag försökt beskriva skulle föreningen stå för den första tränaren, idrottsakademin för den andra och sedan skulle utbildade "topptränare" ta över. Själv hade jag samma tränare från det jag fyllde 17 tills karriären var över. Det var också ett bra system, även om vi lärde oss och gjorde många missar på vägen. Problemet var att min tränare gjorde sitt tränararbete vid sidan om sitt civila jobb. Den kunskap min tränare samlade på sig går inte vidare nu efter min karriär, eftersom han inte längre fungerar som tränare. Som proffstränare skulle han ha flera andra kulstötare som nu skulle njuta av den kunskap han skaffat under den tid vi gjorde sammarbete.

Det här är dock en mycket svårare gåta att lösa. Via starkare föreningar, fler idrottsakademier och ett annorlunda uppbyggt förbund, kunde det finnas flera möjligheter för tränare att välja tränararbetet som en karriär, inte som en hobby. På förbundet borde det enligt mig inte finnas en enda tränare anställd så som det är idag.

Jag är själv anställd som grentränare i kula på deltid, men ser egentligen ingen nytta med det inom kulstötningen i Finland. Jag ansvarar för träningslägren, vi samlas under 5 långa veckoslut per år (to-sö) och tränar enligt mitt program. Dessa få tillfällen har dock ingen nytta i det stora hela, och alla idrottare som deltar i lägren tränar ändå hemma enligt sina egna och sina tränares metoder. Vet inte varifrån systemet härstammar, men att försöka sätta alla idrottare i samma "box" fungerar endast om vi har råd att misslyckas med 90% av idrottarna och det finns material att ta av. De som systemet råkar passa för, blir bra, de andra inte. Men då vi inte har den bredd det behövs, borde vi istället satsa på individuella lösningar för att få fram det bästa av ALLA idrottare.

Våra bästa träningsläger tycker jag vi gör utomlands. Under de 2-3 veckor vi är utomlands tränar alla idrottare enligt sina egna träningsprogram, men försöker göra så många träningar som möjligt tillsammans med andra. På det viset drar man nytta av den "team spirit" som bildas när många tränar tillsammans, men man gör ändå en sån träning som är optimal för en själv, förhoppningsvis. I stället för att varje grengrupp alltså har en eller flere anställda tränare, kunde förbundet ha en eller några personer som praktiskt organiserar alla grengruppers läger i hemlandet och utomlands. Med det menar jag bokandet av idrottsinstitut, inkvartering, utrymmen, koordinering av massörer och läkare så de kan delta i lägren samt andra praktiska arrangemang. Till lägret kommer sedan idrottarna och deras personliga tränare, tränarna kommer överens om vilka träningar man gör under lägret och vilka träningar man kan göra tillsammans. Många tränare på samma ställe skapar ett forum där det bästa träningsideerna skapas, till det behövs ingen grentränare som på en officiell föreläsning står och säger sin åsikt, den är ändå bara hans/hennes åsikt, inte någon absolut sanning. De pengar som blir över från grentränartjänsterna som dras in skulle istället riktas till de personliga tränarna. På så sätt kan en tränare få ihop till en heltidstjänst som tränare genom att få en del av lönen från föreningen, en del från förbundet och en del från kanske en idrottsakademi.

Precis lika lite som jag som kulstötarnas grentränare kan påverka hur t ex Henri Pakisjärvi tränar kan Hannu Kangas inverka på hur Antti Ruuskanen tränar. Inte kan heller Jarmo Mäkelä inverka på hur en enskild idrottare tränar. Jarmo Mäkeläs uppgift borde vara att skapa bra förutsättningar, och alla personliga tränare har ansvar för sin/sina egna adepter, och genom att ge möjlighet för dessa idrottar/tränarpar att delta i så många läger tillsammans med andra idrottar/tränarpar skapar man forum som bidrar till framgång. Som grentränare kan jag bara lyfta fram min åsikt om hur man borde träna, men många kanske tar det som den enda sanningen och den verkliga diskussionen uteblir. Eller i värsta fall lyssnar ingen på grentränaren, för man vill inte "buga" för auktoriteter, utan kör ännu mer envist på sin egen modell. En öppen och likvärdig diskussion skulle garanterat ge mycket mer.

Som en provocerande slutkläm kan man, så som många andra gjort, konstatera att den finska friidrotten inte skulle stanna upp eller bli sämre fast varenda tränare i förbundet skulle sluta med omedelbar verkan. Förbundets uppgift borde vara att koordinera, utbilda och skaffa fram förutsättningar för det ovan nämnda.

05.09.2011
Hur utveckla friidrotten i vårt land?

Free counter and web stats